Genom mitt liv har jag både byggt och raserat förtroende.

Många av dessa människor som tappat förtroendet för mig har jag lyckats sånär att få tillbaka det.

Men hur är det med dom som är allra viktigast för mig?

Har dom fötroende för mig?

Dom flesta har det, men det finns några enstaka, vars förtroende jag har förbrukat.

Och det känns jävligt misslyckat, att leva med den vetskapen att jag har försummat de människor jag borde haft närmast hjärtat.

Att leva på jakt efter någonting enbart för att gömma mig från mina största rädslor.

Den ständiga flykten från verkligheten som till slut tog ut sin rätt på de sättet, att jag glömde de viktigaste.

Jag glömde det jag faktiskt hade och verkligen ville ha.

Jag blundade för det som stod framför ögonen på mig, med öppna armar men jag valde att titta åt ett annat håll.

Lärdomen av detta är, VÅGA stå kvar när det känns som mest skrämmande.

När det känns som att varenda cell i kroppen vill fly åt alla olika håll, stå kvar och ta på den känslan.

För den kommer ju försvinna, det är ju i teorin vetenskapligt bevisat.

Bara man tar sig igenom det.

Synd att jag drog den lärdomen lite för sent.

För jag är rädd för att det är ett speciellt förtroende jag aldrig kommer få igen.

Och det är nånting jag får leva med.

Sad but true.

Ha en bra kväll

/J

Sakta men säkert känns det som att jag börjar hitta tillbaka till den väg jag en gång färdades på.

Mycket av det beror nog på saker som hänt i veckan.

Ganska tråkiga saker men nödvändiga tror jag.

Jag börjar återfå kontrollen på livet, och mycket beror som sagt på det som hänt tidigare.

Tyvärr blev det mycket hårda ord istället för ett fredligt avsked och det är nånting jag ångrar.

Men det är som de är nu, och det gäller att blicka framåt och göra vad jag kan för att fortsätta framåt.

Jag hoppas att alla blir nöjda och glada i slutändan.

Äntligen har jag hittat det jag behöver fokusera på, det som gör mig glad och nöjd med tillvaron.

Och det vore väldigt dumt att kasta bort det en gång till.

Fullt fokus och kontroll på livet så bör det bli bra i sinom tid.

Mycket positiva saker på gång som börjar förgylla tillvaron i livet.

Det ska jag försöka ta vara på.

Ha en bra dag

/J

Jag har gjort en del dåliga val här i livet, fattat en del dåliga beslut.

Jag har fått en del ovänner på resans gång och samlat på mig en del människor som inte tycker så värst bra om mig.

Så mycket kan man kalla mig, men att kalla mig lögnare, det är ren idioti.

Fick ett jätteargt sms igår, som slutade med en längre konversation som i sin tur avslutades med några mindre väl valda ord från vederbörande.

Jag blev kallad lögnare, att jag varit oseriös osv...

Men kära du... Förstår du inte bättre så ska du nog hålla dig borta.

Besitter man ett så naivt tänk att man bara ser ett enda mönster, ja då finns det en hel del kvar att lära.

Vill man inte förstå, då förstår jag att det är enkelt att skylla ifrån sig på nån annan.

Att kasta ur sig saker som att jag är en lögnare, det är bara löjligt.

Trots allt så låg jag inte sömnlös över detta heller.

Det kändes mer som en lättnad faktiskt. En lättnad över att inte behöva prestera någonting som jag egentligen inte vill, eftersom det är känslan jag har haft.

Vissa kan hantera en del saker, vissa kan det inte. That´s it.

Summa summarum så känns det ändå skönt.

Observera, acceptera och släpp taget...

Allt händer av en anledning.

Men att kalla mig lögnare...

Det är jävligt lågt.

Ha en bra kväll

/J

Jag känner mig ledsen inombords.

Det står mer och mer klart för mig att jag nog inte är redo för att träffa nån på lite mer seriös basis. Inte än.

Det känns som att jag springer i ett mörkt rum, jag letar panikslaget efter utgången, men jag hittar den aldrig.

Yrar runt i min jakt på nånting jag själv inte förstår.

Runt, runt...

Jag kan inte stoppa det. Vill jag stoppa det?

Svaret är nog innerst inne ja, men det känns så svårt att ge det ett ärligt försök att bryta de mönstret.

Men jag vet att jag gör mig själv illa i jakten på nånting.

Min själ och självkänsla tar oerhört mycket stryk hela tiden.

Men det är ju jag som gör den illa. Hela tiden.

Varje dag.

Hur ska jag vända detta?

Hur ska jag få allt precis som jag vill?

Många frågor, inga svar.

Jag tror att jag har svaret djupt inom mig, men jag vågar nog i ärlighetens namn inte ta reda på de svaren än.

Jag blir rädd, känner mig maktlös.

En dag blir allt bra, men resan dit känns enormt lång.

Ha en bra kväll

/J

Idag har varit en ganska bra dag.

Mycket positivt har snurrat i huvudet, samt även positiva upplevelser.

Man säger att man lär så länge man lever, och det är sant.

I mitt fall har det handlat, vad ska man kalla det? Långsam inlärningsförmåga.

Nuförtiden så lär jag mig oftare och snabbare av mina misstag, men ibland går det även segt.

Kanske är det jag som inte vill se sanningen ibland, därför väljer jag att blunda för verkligheten.

Det är mycket möjligt att det är så.

Mitt stora fokus just nu ligger på att inte såra människor eller reta upp folk i onödan.

Jag har ju alltid lyckats med det på nåt sätt, men nu försöker jag med hela min själ att låta saker vara som det är tänkt att vara.

Tyvärr har jag även fått erfara baksidan av att vara helt ärlig mot människor, vissa tycker det är lättare att vända ryggen till och gå...

Det gör ont, men det är en nyttig lärdom jag får erfara genom att få reda på vilka som kan ta mig för den jag är idag.

Och dessa människor som stannar kvar trots att dom vet sanningen om mig och min bakgrund, det är sanna människor som jag verkligen försöker behålla.

Dom är guld värda.

Ha en trevlig kväll

/J

Under min resa så har jag försökt innerligt att vara ärlig i alla mina angelägenheter.

Ibland går det lite si och så, men på de stora hela så funkar det.

Jag ställer mig frågan, har jag varit alldeles för blåögd vad gäller andra människor och deras ärlighet gentemot mig?

Hela tiden har jag trott att människor har varit ärliga mot mig.

Men den senaste tiden så har det tydligt visats de motsatta.

När jag bestämde mig för att vara ärlig och berätta om vissa av mina problem, så möttes jag av förståelse.

Kommentarer som, det är inte många som skulle berätta det, hoppas jag har fått en riktigt bra vän osv...

För att sedan stänga dörren helt för mig.

Alltså jag ligger inte sömnlös över det, mitt liv går vidare, men det är just själva grejen.

Här bestämmer jag mig för att vara ärlig ända ut i fingertopparna och möts då av sånt här.

Ska det straffa sig att vara ärlig? Nej det ska de inte, det sållar istället ut vilka man ska satsa på och inte.

Men jag blir ändå besviken när det visar sig att vissa människor bara är ute efter en sak..

Precis som jag också var en gång i tiden...

Men jag har ändrats, jag kämpar fortfarande med att fortsätta ändra mina destruktiva beteenden.

Det går sakta framåt.

Jag måste bara lära mig att vifta bort sånt här, så jag inte fastnar i alltför mycket negativa tankar.

För då är de lätt att falla tillbaka.

Och de är jag inte sugen på att göra.

Ha en bra kväll.

/J