Jag läste en ganska skön kommentar rätt nyligen som fick mig att inse att det kanske är just så.

Att jag bloggar mindre när jag mår bra.

De senaste månaderna har jag ju faktiskt mått alldeles utmärkt, inte tänkt så mycket egentligen.

Först när det slår till inser jag hur sårbar jag faktiskt är, oavsett hur bra jag mår.

Kanske är det just de som är problemet, att jag glömmer lite vem jag är just i dessa tider som annars är så bra.

Nånting jag endast haft i mina drömmar den senaste tiden blev verklighet häromdagen, en kort stund bara.

Sen förlorade jag det, och det var först när jag förlorade det som jag insåg hur mycket jag ändå värdesatte det.

Det blev på en väldigt kort tid att betyda så himla mycket för mig, inte bara för mig utan även för någon annan också.

För er som är nyfikna så kan jag informera om att jag är fotfarande lycklig med min flicka, så det handlar inte om henne.

Men förlusten tog hårt på mig, trots att jag inte riktigt hade hunnit sätta mig in i situationen ordentligt.

Det finns en mening med allt, och jag tror att jag uppfattade budskapet från min högre makt.

Och det ger mig en stark tro på att jag kommer finna lyckan i detta en dag ändå.

Tid, tillit och tålamod.

Tillsammans kommer vi starkare ur detta, redo för det en annan dag.

Ha en fin kväll.

/J