Känslan säger mig att en del människor drar sig för att prata för mycket om alkohol i närheten av mig.

Om de själva ska dricka eller liknande.

Varför undrar jag?

Kanske är det av respekt till mig, kanske tror dom att jag tar illa vid mig att andra dricker och inte jag.

Men om så vore fallet, så skulle jag nog ha bosatt mig under en sten direkt när jag kom från behandling.

Jag har aldrig räknat med att alla i min omgivning ska sluta dricka bara för att jag inte längre gör det.

Snarare känner jag mig mer speciell och annorlunda när människor inte pratar klarspråk, utan istället slingrar sig lite fint runt ämnet.

Det bästa för mig är ju om alla är som vanligt helt enkelt, tar sig nåt att dricka om de känner för det.

Jag har ansvar för mig, andra för sig.

Min uppgift är inte att döma andra och deras vanor när det kommer till hur ofta eller hur mycket de vill dricka, min uppgift är att bevara min nykterhet på bästa sätt.

Och det gör jag precis lika bra även om andra väljer att dricka i min närhet.

Så enkelt är det...

Ha en bra kväll

/J

Häromdagen när jag var på jobbet så började vi prata om en firmafest vi hade för ungefär fem år sedan.

En firmafest som lämnade en hel del i övrigt att önska.

Det var en fest som jag skulle vara nykter på, hade ordnat barnvakt då min sambo jobbade över natten.

Min tanke var att komma hem i vettig tid, men det var inte riktigt så enkelt.

Jag kom förvisso hem i ganska vettig tid, men jag var inte i ett vettigt skick.

Barnvakten åkte, jag somnade på golvet med halva kroppen i badrummet och den andra halvan i hallen.

Min största son kom ner och undrade vad jag gjorde, då det inte gick att få några riktigt bra svar av mig så tog han med sig minsta sonen och gick in till grannen.

Dagen efter kändes lite sådär lagom skamlig, att tvingas möta grannen men än värre att tvingas se min sambo i ögonen när hon kom hem från jobbet.

En av många händelser som utspelat sig.

Men just att fyllas av så mycket flashbacks enbart av att ett samtalsämne kom upp, fyllas med så mycket känslor.

Jag kunde nästan ta på den ångest jag kände vid den tidpunkten, den kom och gjorde sig påmind.

Men jag förstår även att jag har fattat rätt beslut och att jag befinner mig på rätt väg nu.

De känslor jag fylldes med jämt och ständigt då, det vill jag inte göra igen.

Jag har faktiskt ett alldeles för bra liv nu för att strula till det igen.

Att behöva komma tillbaka på ruta noll känns inte som ett alternativ.

För mig är det stort, det innebär att jag har funnit mig i rollen som beroende.

Det innebär att jag vet vad som händer om jag trillar dit igen.

Och den vägen vill jag inte hamna på igen...

Ha en bra kväll

/J

Jag tror att jag har hittat nyckeln till framgång.

Den har funnits inom mig hela tiden.

Det är endast jag som inte vågat ta reda på det tidigare.

Men när jag vågade göra det, när jag vågade ta de små stegen nerför trappan till den mörka källaren, när jag vågade ta ställning för hur jag faktiskt vill leva mitt liv, då blev det riktigt bra.

Varför tog det så lång tid att hitta styrkan att våga?

Kanske var det rädslan för hur resultatet skulle se ut som fick mig att tveka.

I mångt och mycket handlade det om att släppa taget, släppa kontrollen om mina rädslor och låta känslorna styra upp mitt liv. Men den största förändringen är att jag vågade lita på en högre makt.

En högre makt som hjälpt mig väldigt mycket med många saker.

Min självbild har förbättrats tydligt, nu är det inte bara en falsk positiv självbild, endast en positiv självbild.

I takt med allt positivt som sker, så ökar även självförtroendet.

Och med det törs jag sträcka ut vingarna ytterligare.

Allt hänger ihop, på ett eller annat sätt.

Det är ändå en väldigt spännande och utvecklande resa.

Ha en bra kväll

/J

Jag har aldrig varit riktigt troende, inte förräns jag gav upp min stolthet och valde att böja på nacken.

För att endast få säga några ord till nån, till något.

Jag var lite orolig inför denna högtid, med tanke på hur det blev under julen.

Men jag valde att ödmjukt be, be om styrka, om tålamod och tillit till att allting kommer bli bra.

På ett eller annat sätt så kommer allt bli precis som det är tänkt att vara.

Det har varit lite struligt den senaste tiden, därför började jag då att be en liten bön, där jag enbart bad om en chans att få ställa mycket tillrätta, saker som jag själv ställt till.

När jag faktiskt insåg att jag blev hörd, då valde jag att fortsätta göra det.

Jag fick en chans att ställa saker tillrätta, påsken blev, inte bara bra, den översteg mina förväntningar otroligt mycket.

Jag tänker fortsätta sätta mitt hopp och min tro till nånting, nånting som jag vet finns.

Och jag tänker ta vara på det som ges till mig, allt som kommer till mig ska jag försöka vårda på precis de sätt det förtjänar.

Inga mer tvivel, varken på mig själv eller nånting annat.

Jag vet att det kommer komma tvivel smygandes över alla möjliga saker, men nu vet jag att det faktiskt finns nån som lyssnar på mina ord.

Vart jag än är, så är jag aldrig mer ensam.

Och det är en underbar känsla.

Ha en bra kväll

/J

De senaste dagarna har varit dagar som har fått mig att växa.

Växa själsligt, jag har börjat känna saker inom mig som jag inte kännt på väldigt länge.

Det har infunnit sig en enorm självsäkerhet, aldrig kan jag minnas att jag varit så säker på mig själv som nu.

Med det kommer även säkerheten på vad jag vill med saker och ting.

En stor vinst just nu är att jag har funnit en viss ro inom mig, som tillåter mig att reflektera över händelser med en viss distans till det.

Jag reflekterar i lugn och ro, och varje gång så ler jag, mycket över att jag i många fall har fått lite av en ny chans att rätta till vad jag en gång ställt till med.

Jag förstår mycket bättre nu, hur pass mycket skada jag åsamkat människor genom mina ageranden och beteenden.

Det är tyvärr någonting jag aldrig kommer få ogjort, men jag kan komma tillbaka som den människa jag är tänkt att vara, och visa mig från den sidan.

Jag litar till min högre makt, jag ber varje kväll en bön över vad jag helst önskar av mitt liv.

Det skänker mig en trygghet, att allt blir nog som det är tänkt att vara.

 Den självsäkerhet jag nu har gör samtidigt att jag tar stora steg framåt, och den framfarten hanterar jag mycket bra tycker jag själv.

Jag är nöjd.

Jag är glad.

Jag känner mig säker.

Jag känner mig trygg.

Jag vet vad jag vill.

Både ensam men också tillsammans med en viss person.

Ha en bra kväll

/J

Under min tid som nykter så har jag arbetat väldigt hårt med att leva med en acceptans till det mesta.

Jag försöker att acceptera saker som har varit, det betyder inte att jag står bakom det som hänt eller ens att jag tycker om de handlingar jag gjort.

Men jag accepterar att det har hänt.

Skulle jag haka upp mig för mycket på saker så skulle jag förmodligen gå under till slut.

Jag har förstått att alla människor inte kan acceptera allt som sker.

Acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan.

Det är en del av sinnesrobönen som betyder väldigt mycket för mig.

I början av min nykterhet använde jag mig mycket av den första delen, just att acceptera det jag inte kan förändra.

Jag har skapat så många situationer som gett mig väldiga konsekvenser, men även om jag hatar konsekvenserna så accepterar jag de faktum att dom finns.

De försvinner inte ur mitt sinne för att jag accepterar det, men det underlättar otroligt mycket i min vardag att leva med den acceptansen.

Livet är för kort för att haka upp sig på saker som har skett, det är ju endast min åsikt.

Det finns säkert de som inte håller med mig alls.

Men att leva med rädslor över att saker eventuellt kan ske igen, bara för att det gjort det förut, det är inte min melodi.

Man kan jämföra det med att jag skulle gå omkring och vara livrädd för att ta ett återfall och börja kröka igen.

Det gör jag inte, av den enkla anledningen att då skulle det förmodligen ske förr eller senare.

Jag är däremot observant, jag behöver vara det för annars kommer högmodet.

Men jag är inte rädd.

Livet handlar väl också lite grann om att ta risker, vill man innerst inne någonting så måste man våga chansa och inte vara inställd på att det kommer gå åt skogen.

Man kan som sagt vara observant men ändå inte hänga upp sig helt på det.

Acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan.

Det tror jag på.

Ha en bra kväll

/J

Jag har lovat mig själv att inte skriva alltför ingående om vissa saker, men jag kan inte låta bli.

Jag måste få skriva av mig allt som pågår inom mig, släppa på trycket helt enkelt.

Jag tror jag vet hur det känns nu...

Känslan av att vara kär.

Om det ändå vore så enkelt att jag bara var kär, då skulle jag inte behöva skriva så mycket mer.

Jag har kommit på vad en speciell flicka betyder för mig.

För en tid sedan hade jag allt jag ville i mina egna händer, problemet var att jag tog inte vara på det då.

Alla känslor som uppstod inom mig blev för mycket, jag visste inte hur jag skulle hantera allt, så jag gjorde det jag alltid gjort. Jag drog mig undan, jag byggde upp en fasad så tjock att ingen människa kunde tränga igenom den.

Men sakta men säkert och mer och mer återkommande har denna speciella flicka dykt upp i mina tankar.

Plötsligt slog det mig, jag älskar ju henne! Jag har ju gjort det hela tiden.

Skillnaden nu mot då är att jag vet hur jag ska hantera det nu..

Tyvärr verkar det vara försent...

Spåren av mitt beteende har satt djupa spår i hennes hjärta, jag förstår det.

Jag förstår att hon är rädd att bli sårad igen, tror inte det spelar någon som helst roll vad jag säger nu.

I känslostormen som fångade mig då när vi först träffades gjorde mig vilsen. Vilsen, rädd och osäker.

Jag var inte van att känna på de här viset, jag var inte van att stanna speciellt länge, vilket jag inte klarade av denna gång heller.

Varför kunde jag inte inse att denna gång var det på riktigt för mig?

Varför lät jag min rädsla vinna över mig igen?

Idag är jag inte rädd.

Idag är jag inte osäker.

Idag skulle jag göra vadsomhelst för att få en chans att visa upp vem jag egentligen är.

Självklart förstår jag att hon tvekar över vad som är äkta och inte. Konstigt vore annars.

Men detta kan inte vara något annat än riktig kärlek.

Jag kan inte sova, men jag är ändå inte trött.

Jag kan inte äta, men ändå är jag inte hungrig.

Jag gråter om och om igen över allt som varit. Över vilken dåre jag var som kastade bort chansen till att känna riktig kärlek tillsammans med den jag verkligen vill ha.

Men det är inte synd om mig, tvärtom...

Jag är orsaken till hela situationen.

Allt jag verkligen vill är att göra henne lycklig.

Men tiden kanske får utvisa vad som händer.

Nu vet jag iallafall hur det känns.

Att vara kär på riktigt...

Ha en bra kväll

/J

När jag var aktiv så skapades många konsekvenser av mina beteenden och mina ageranden.

Så när jag väl slutade dricka så trodde jag att det skulle bli lite ordning på det, att jag kanske skulle ha lite mer sinnesnärvaro så att många konsekvenser skulle utebli.

Under min tid som nykter har jag tagit tag i många av dom, de försvinner inte av sig själv utan det är nånting jag får jobba bort.

Dessvärre har jag lyckats skapa situationer som gett mig nya konsekvenser.

Men nu känns de mycket mer. Ända in i själen.

Känslan som sitter i mig nu genomsyrar hela min kropp.

Jag vill inte drukna i självömkan, för jag vet ju att det är ingen annans fel än mitt.

Problemen har skapats genom mitt agerande.

Jag har varit inne på detta tidigare.

Jag har raserat ett förtroende hos en person som är väldigt viktig för mig.

Ett förtroende som var svårt från början att bygga upp.

Anledningen stavas rädsla och osäkerhet.

Svårigheten att känna tilliten till sig själv och kunna tillåta sig själv att vara genuint lycklig.

Istället målade jag upp falska bilder av verkligheten, vilket tillät mig att dra mig undan.

Jag är rädd att jag kom på det för sent.

Kom på precis vad det är jag vill ha, hur jag vill ha det.

En väldigt klen tröst är att jag har kommit på det iallafall.

Om än lite sent...

Jag vilar tryggt i mina känslor, jag vet precis vad jag känner och det känns som att dessa känslor är orubbliga nu.

Hur jag ska hantera dom på egen hand, det har jag inte helt klart för mig än.

Men jag fick en kommentar för en tid sedan som sa att jag måste kämpa för det jag vill ha.

Och det tänker jag göra.

Jag tänker inte ge upp detta. Det känns alldeles för mycket för att bara ge upp.

Jag tänker kämpa så länge jag måste..

I vilket fall som helst så är det jag som får leva med konsekvenserna...

Ha en bra kväll

/J