Kvällen igår var en riktigt trevlig kväll tillsammans med fina människor, jag fick några nya vänner.

Och jag tror att det var just den typen av vänner som får mig att må bra.

Samma visa idag, en riktigt trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap.

Men någonting gnagde i mig, både igår och ikväll.

Samtliga drack under kvällen, inte hysterisk mycket eller så, snarare på ett sätt som kanske gjorde mig avundsjuk.

Varför kunde jag aldrig riktigt föra mig under just dessa trevliga kvällar?

Om jag hade druckit så vet jag att de här kvällarna inte blivit lika trevliga.

För det var just dessa kvällar som jag trivdes bäst i. När det var som trevligast så ville jag alltid ha det lite trevligare, varpå jag drack mer. Jag blev aldrig riktigt nöjd.

Många tankar har skapats under denna helg, just av den anledningen, hur skulle det egentligen ha gått OM jag hade druckit? Hade jag kanske kunnat sköta det snyggt just den här gången?

Det var stundtals ganska jobbigt, men jag ser det klart nu, jag är så mycket starkare nu än jag någonsin kunde tro.

Min egen viljestyrka undanröjer mina falska behov som mitt sinne försöker lura på mig.

Och just därför kunde jag verkligen uppskatta dessa två kvällar som verkligen var fantastiska, jag känner mig priviligerad att ha fått äran att lära känna mina nya vänner som visade sig vara underbara människor.

Men jag hade inte gett mig själv chansen att göra det om jag inte haft den styrka som finns inom mig idag, nu kunde jag med ett klart och öppet sinne ge mig själv den chansen.

Och den chansen tog jag vara på.

Det är jag väldigt tacksam för...

Ha en bra kväll

/J

Jag läste en ganska skön kommentar rätt nyligen som fick mig att inse att det kanske är just så.

Att jag bloggar mindre när jag mår bra.

De senaste månaderna har jag ju faktiskt mått alldeles utmärkt, inte tänkt så mycket egentligen.

Först när det slår till inser jag hur sårbar jag faktiskt är, oavsett hur bra jag mår.

Kanske är det just de som är problemet, att jag glömmer lite vem jag är just i dessa tider som annars är så bra.

Nånting jag endast haft i mina drömmar den senaste tiden blev verklighet häromdagen, en kort stund bara.

Sen förlorade jag det, och det var först när jag förlorade det som jag insåg hur mycket jag ändå värdesatte det.

Det blev på en väldigt kort tid att betyda så himla mycket för mig, inte bara för mig utan även för någon annan också.

För er som är nyfikna så kan jag informera om att jag är fotfarande lycklig med min flicka, så det handlar inte om henne.

Men förlusten tog hårt på mig, trots att jag inte riktigt hade hunnit sätta mig in i situationen ordentligt.

Det finns en mening med allt, och jag tror att jag uppfattade budskapet från min högre makt.

Och det ger mig en stark tro på att jag kommer finna lyckan i detta en dag ändå.

Tid, tillit och tålamod.

Tillsammans kommer vi starkare ur detta, redo för det en annan dag.

Ha en fin kväll.

/J

Under en längre tid har jag mått fantastiskt bra.

Jag har haft lätt att hålla mig i nuet och njuta av vad som sker här och nu.

Men igår insåg jag att, samtidigt som jag har mått så bra, så har jag slarvat med mitt arbete med mig själv.

Eller slarvat är kanske fel ord, snarare lagt det åt sidan.

Under denna tid har jag helt enkelt haft så mycket att njuta av, att jag helt enkelt inte haft lusten att förknippas med de arbete som det kräver för att hålla mig på rätt sida av vägen.

Vad jag behöver göra är ju naturligtvis att jobba med mig själv även fast att flyter på så bra som det gör.

Om det skulle komma en dag när motgångar och destruktiva tankar hopar sig så behöver jag vara med på noterna, och det är jag så långe jag gör det jag ska.

Annars är det nog lätt att halka tillbaka, om mitt fina liv plötsligt förändras och blir nånting helt annat.

Jag är väldigt glad att jag kom på det igår, mycket tack vare en positiv kommentar som jag fick av en person.

Mitt liv är väldigt fint, jag är verkligen lycklig nu.

Men det får inte påverka mitt arbete med mig själv.

En skön insikt...

Ha en bra dag

/J

Under min tid i tillfrisknande så har jag jobbat hårt med ärligheten, med tilliten till andra och även till mig själv.

Ärligheten har varit väldigt svår i många avseenden, men när den började komma så öppnade sig många nya möjligheter.

Att slippa bära på bördan av att ha en mask på mig dag ut och dag in gav mig möjligheten att fokusera mer på den viktigaste personen i mitt liv. Nämligen mig...

Mår jag bra så mår människor i min närhet bra.

Men jag har märkt mycket saker som sker, det mesta sker naturligtvis online.

Människor mår i regel jättebra och är så väldigt lyckliga, för jämnan verkar det som.

Jag säger inte att alla gör det, men många har den tendensen.

Det är egentligen inte mitt problem, men jag vill ändå antyda den enorma kraften av att bli bekräftad och sedd, den verkar vara väldigt stor.

Jag har ju faktiskt många exempel där tex Facebook är en väldigt bra plats att må bra på, man får chansen att synas i sina mest lyckliga stunder. Även om det bara är illusion som man gärna önskar att så många ska se och falla för.

Jag hör en sak via privata meddelanden och i nästa sekund så ligger det en riktigt happy bild ute på nätet där vi är så väldigt glada istället.

Patetiskt kanske det är, men jag väljer att inte använda de ordet eftersom jag har varit precis likadan, där bekräftelsen var så stor att jag till slut var nära att kollapsa både fysiskt och mentalt.

Jakten på att synas och höras blev helt enkelt för mycket för mig.

Anledningen till att jag väljer att lägga ut mina inlägg på Facebook handlar om att jag ger dom som vill en chans att läsa.

Om du sen gillar det du läser eller inte, det är upp till var och en.

Som sagt jag var likadan, om du istället blir ärlig mot dig själv och antingen skriver som det verkligen är eller helt enkelt struntar i att skriva överhuvudtaget, det kommer nog underlätta väldigt i de långa loppet.

Gilla eller inte, för mig är det endast en symbol som ser ut som en tumme, det är inte mitt liv de handlar om.

Men många ser den tummen som nånting väldigt viktigt.

Men inte för mig, inte längre.

Och det är en enorm frihet...

Ha en bra kväll

/J

Igår var jag ute och käkade med mitt jobb.

En riktigt trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap.

Den fortlöpte perfekt, tills en i sällskapet sa till mig, jag tycker du är så stark som kan vara med oss utan att dricka, du är så duktig.

Inte bara kände jag mig som en liten hund som var sååå duktig, utan även skapades känslor inombords, jag blev plötsligt medveten om att jag inte ägnat en tanke åt att de andra drack.

Jag hade väldigt svårt att ta in det, svårt att förstå varför de bara behövdes några uppmuntrande ord för att väcka känslor till liv.

I ärlighetens namn så bryr jag mig inte, om jag är så "duktig" i andras ögon.

Jag hade helst önskat att ingen hade sagt nånting.

I vilket fall som helst så hade jag det trevligt.

Men den stora tacksamheten kom när jag lämnade sällskapet, gick ut i tystnaden och kunde känna den friska luften.

Känslan av att aktivt kunna göra val som är bra för mig, val som känns bra i hjärtat.

En så enkel sak som att kunna sätta sig i bilen och köra därifrån, helt lagligt dessutom.

Jag är väldigt tacksam över vart jag befinner mig idag.

Alla dessa saker gör mig otroligt inspirerad att fortsätta min resa.

Tack till dessa som var med igår.

Det gav mig väldigt mycket.

Ha en bra dag

/J

Känslan säger mig att en del människor drar sig för att prata för mycket om alkohol i närheten av mig.

Om de själva ska dricka eller liknande.

Varför undrar jag?

Kanske är det av respekt till mig, kanske tror dom att jag tar illa vid mig att andra dricker och inte jag.

Men om så vore fallet, så skulle jag nog ha bosatt mig under en sten direkt när jag kom från behandling.

Jag har aldrig räknat med att alla i min omgivning ska sluta dricka bara för att jag inte längre gör det.

Snarare känner jag mig mer speciell och annorlunda när människor inte pratar klarspråk, utan istället slingrar sig lite fint runt ämnet.

Det bästa för mig är ju om alla är som vanligt helt enkelt, tar sig nåt att dricka om de känner för det.

Jag har ansvar för mig, andra för sig.

Min uppgift är inte att döma andra och deras vanor när det kommer till hur ofta eller hur mycket de vill dricka, min uppgift är att bevara min nykterhet på bästa sätt.

Och det gör jag precis lika bra även om andra väljer att dricka i min närhet.

Så enkelt är det...

Ha en bra kväll

/J

Häromdagen när jag var på jobbet så började vi prata om en firmafest vi hade för ungefär fem år sedan.

En firmafest som lämnade en hel del i övrigt att önska.

Det var en fest som jag skulle vara nykter på, hade ordnat barnvakt då min sambo jobbade över natten.

Min tanke var att komma hem i vettig tid, men det var inte riktigt så enkelt.

Jag kom förvisso hem i ganska vettig tid, men jag var inte i ett vettigt skick.

Barnvakten åkte, jag somnade på golvet med halva kroppen i badrummet och den andra halvan i hallen.

Min största son kom ner och undrade vad jag gjorde, då det inte gick att få några riktigt bra svar av mig så tog han med sig minsta sonen och gick in till grannen.

Dagen efter kändes lite sådär lagom skamlig, att tvingas möta grannen men än värre att tvingas se min sambo i ögonen när hon kom hem från jobbet.

En av många händelser som utspelat sig.

Men just att fyllas av så mycket flashbacks enbart av att ett samtalsämne kom upp, fyllas med så mycket känslor.

Jag kunde nästan ta på den ångest jag kände vid den tidpunkten, den kom och gjorde sig påmind.

Men jag förstår även att jag har fattat rätt beslut och att jag befinner mig på rätt väg nu.

De känslor jag fylldes med jämt och ständigt då, det vill jag inte göra igen.

Jag har faktiskt ett alldeles för bra liv nu för att strula till det igen.

Att behöva komma tillbaka på ruta noll känns inte som ett alternativ.

För mig är det stort, det innebär att jag har funnit mig i rollen som beroende.

Det innebär att jag vet vad som händer om jag trillar dit igen.

Och den vägen vill jag inte hamna på igen...

Ha en bra kväll

/J

Jag tror att jag har hittat nyckeln till framgång.

Den har funnits inom mig hela tiden.

Det är endast jag som inte vågat ta reda på det tidigare.

Men när jag vågade göra det, när jag vågade ta de små stegen nerför trappan till den mörka källaren, när jag vågade ta ställning för hur jag faktiskt vill leva mitt liv, då blev det riktigt bra.

Varför tog det så lång tid att hitta styrkan att våga?

Kanske var det rädslan för hur resultatet skulle se ut som fick mig att tveka.

I mångt och mycket handlade det om att släppa taget, släppa kontrollen om mina rädslor och låta känslorna styra upp mitt liv. Men den största förändringen är att jag vågade lita på en högre makt.

En högre makt som hjälpt mig väldigt mycket med många saker.

Min självbild har förbättrats tydligt, nu är det inte bara en falsk positiv självbild, endast en positiv självbild.

I takt med allt positivt som sker, så ökar även självförtroendet.

Och med det törs jag sträcka ut vingarna ytterligare.

Allt hänger ihop, på ett eller annat sätt.

Det är ändå en väldigt spännande och utvecklande resa.

Ha en bra kväll

/J